"Jag har lärt mig att sorg kan vara ljus"

– Men, min dotter ska gifta sig i september, då ska jag ju vara med!

Det var min pappas spontana reaktion efter att doktorn lämnat beskedet. Att det handlade om månader, kanske veckor. 

Jag och mamma satt med i rummet, chockade. Men pappa hade fokus på det som var viktigast. Familjen, kärleken. Klart att pappa skulle vara med på mitt bröllop!

Ett cancerbesked är chockartat

Att få beskedet att någon i familjen drabbats av cancer är chockartat. Jag har varit med om det två gånger nu. Första gången var när min mamma fick cancer 2011. Prognosen var god och även om det var en tuff behandling var det inget snack – hon skulle bli frisk. Cancern kunde strålas bort och hon behövde inte cellgifter. 

På utsidan såg hon lika dan ut som tidigare. Och hon höll hela tiden humöret uppe.

– Det är strålande tider, sa hon när man frågade hur hon mådde.

Då fanns ett lugn och en tilltro att det här skulle bli bra.

Med pappas cancer var det annorlunda. Han hade gått länge i det tysta och misstänkt att något var fel. Haft ont och blödningar. Jag tror att han någonstans visste att det var något allvarligt, och att det var därför han drog sig för att kolla upp det.

Det är nog rätt naturligt: Man vill liksom inte gå till doktorn om man tror att man ska få ett cancerbesked.

Pappa hade obotlig tarmcancer

När han väl gick till läkaren visade det sig att han hade tarmcancer, som spridit sig till levern som nu var full av metastaser. Den var obotlig. Och min fina pappa hade bara en kort tid kvar att leva.

Jag minns det som att läkaren var ganska kall när han berättade, det kändes så kliniskt. För honom var det vardag. För oss rämnade världen. 

Det handlade om månader eller veckor. Det går inte att ta in ett sådant besked.

Ville fokusera på livet

Efteråt åkte vi hem till mig. Familjen kom dit och alla storgrät. Till slut sa pappa åt oss.

– Nu får ni sluta gråta – jag är inte död än!

För sådan var han. Han ville fokusera på livet. Inte på döden. 

Efter att pappa blev sjuk flyttade han hem till mig. Det var en otrolig gåva att få bo tillsammans med sin pappa i vuxen ålder. 

Han ville inte att någon utanför familjen skulle veta att han var sjuk. Jag är så tacksam att inget läckte till media. Pappa ville absolut inte läsa tidningsrubriker om att han hade obotlig cancer. Han hade nog inställningen att om man säger det högt så blir det sanning. 

Vi grät, skrattade och sjöng

Vi hade otroliga månader här hemma. Alla samlades kring honom. Barn och barnbarn kom hit, vi åt middagar tillsammans, han fick berätta om sitt liv och vi fick visa hur mycket vi älskade honom.

Det fina med att man vet att livet snart ska ta slut är att man tar till vara på varje stund tillsammans. Jag är säker på att han kände hur älskad han var. Och även om vi grät, skrattade vi mycket. Och sjöng.

Jag minns särskilt en gång på slutet när han var väldigt svag och jag frågade honom om han ville att jag skulle sjunga något för honom.

– Ja gärna, viskade han. 

– Vilken sång ska jag sjunga då, frågade jag och tänkte att han säkert ville höra någon lugn och skön musik.

Då lutade han sig fram och viskade: 

– Sjung Picadilly cirkus! 

Han hade humor in i det sista. Vi har det gemensamt, det skrattiga och skämtsamma.

Flyttade från hospice för att dö hemma

Till slut försvann orken mer och mer och pappa bodde en period på hospice. Det var otroligt fint och fantastisk personal. Men han var tydlig med att han ville somna in i det stora röda huset på Lagnö. Och så fick det bli.

När vi förstod att det inte var långt kvar gjorde vi om pappas kontor till sovrum och installerade en sjukhussäng så att han kunde ligga och titta ut över Torsbyfjärden.

Jag är så tacksam över att jag kunde vara hos honom den sista tiden.

Jag och Linus vakade hos honom de sista dagarna. Vi fanns vid hans sida dygnet runt. En kväll låg vi och tittade på Morran och Tobias och kom på oss med att skatta högt. Samtidigt låg vår pappa där bredvid och höll på att dö.

Det kändes så märkligt. Men jag är säker på att han uppskattade att höra oss skratta.

"Du kan släppa taget"

Pappa brukade alltid sjunga vaggvisor när han nattade oss som små. Han hade skrivit en egen version av Visa vid vindens ängar. Nu sjöng vi den för honom.

Linus berättade för honom att vi skulle ta hand om mamma. Jag kröp upp bredvid honom och la mig med huvudet på hans bröst, precis som jag gjort när jag var liten. Då sa Linus, ”sov nu pappa, du kan släppa taget”. Och så drog pappa sitt sista andetag.

Vi väckte mamma som hade somnat. Och Benjamin och Bianca som låg i rummet intill. Sen tände vi ljus, satte på en lugn spellista och satt bredvid honom och grät och grät. Det var så otroligt sorgligt.

Jag bäddade med en madrass på golvet och sov bredvid honom den natten. Jag kände att jag inte kunde lämna honom ensam. 

Halade flaggan på halv stång

Morgonen efter var fantastiskt fin. Familjen samlades på hans älskade altan och vi satt där tillsammans och grät och mindes.

När vi halade flaggan på halv stång förstod grannarna att pappa var borta. En efter en halade de flaggorna. Det var nästan som en religiös upplevelse. 

En kvinna som vårdat honom kom förbi med en blombukett. Hon ville att vi skulle veta att han varit glad och snäll mot dem in i det sista. Det var så fint att höra.

Jag och Linus gick in till pappa för ett sista farväl. Sjukvårdspersonalen hade gjort i ordning honom. Han hade på sig sin favorittröja och de hade bäddat fint. Det kändes så värdigt. Jag tog hans händer och de var iskalla. Det var då jag förstod att han inte kommer tillbaka.

Sorgen blev ljus

Efter ett par dagar kände jag att jag inte kunde gråta mer. Då var det som att sorgen ändrade form, den blev liksom ljus och lätt. Jag kände bara en otrolig tacksamhet. Att han fick det bästa slut han kunde få. Med familjen nära, så innerligt älskad.

Och även om jag såklart hade velat att min pappa skulle leva för alltid så visste jag att han fått leva ett långt, rikt liv med fyra barn och nio barnbarn.

Det blev ett långsamt farväl. Där vi hann säga allt som behövde sägas. Och där vi också hann bearbeta att han skulle försvinna redan innan han gick bort. Som att vi hann sörja redan innan han somnade in. 

Det första året av saknad

Nu har det gått ett år. En första midsommar, en första födelsedag, en första jul utan pappa.

Det händer att jag drabbas av en enorm saknad. Under året som gått har jag ringt till hans telefonsvarare, för att höra hans röst. För att prata med honom. Nyligen ringde jag och då hade numret stängts av, det kändes tomt.

Men kanske är det också en del av processen. Jag har gjort en hörna med bilder på pappa hemma, när jag går förbi brukar jag prata med honom. Jag känner att han finns med mig, hela tiden.